(Scroll down for English version)

En livslång ritt på en människa

Skriven av Alexander Wireen

Trädjurets tunga fötter vrids bestämt mot det jordiga golvet när hon lägger sig ned. Hon har dragit sig tillbaka till en magasinsbyggnad för att föda. Luften kring henne har tjocknat och dess svartklädda händer har blivit till hennes muskler.

Vid den första skymten av hennes väsen tror vi att hon helt enkelt är ett skelett i trä. När ögonen vant sig vid det skumma ljuset på trappavsatsen ser vi dock att så inte är fallet. Det mest tydliga exemplet på varför är kanske att hennes huvud inte är ett tomt kranium, utan ett huvud med seende ögon, panna och näsvingar. Ansiktet är skuret i ett stycke och sammanfogat med andra massiva trästycken som utgör resten av huvudet.

Trädjuret är en parallellt utvecklad version av en människokropp. Den stabiliserande effekten av muskler och senor har ersatts av träfunktioner, säckvävsremsor, bitar av resårlina, plywood, polyesterlina, metallfjädrar, dansmatta och olika typer av gångjärn. Tyngden kommer från blypåsar fästade vid lemmarna. På en människokropp täcks skelettet och musklerna av huden, som bildar dess yta. På trädjuret definieras dock ytan av just samma kroppsdelar som utgör skelettet.

Utifrån sett är ett djurs (inklusive människans) biologiska kropp ett med dess medvetande. Om vi bortser från sjukdomstillstånd utgår vi från att en djurkropps rörelser är unisona med dess medvetandes uppsåt. När jag ser dig lyfta din hand mot min axel ser jag ditt medvetandes avsikt lika tydligt som jag ser din kropps rörelse – jag uppfattar dem som ett och samma. Vi behöver dock inte gå längre än till oss själva för att känna något helt annat: Tudelningen av vårt medvetande och kroppen/djuret det styr blir uppenbar när vi betraktar processen inifrån: Om vi håller vår hand framför oss och rör den, med blicken uppmärksamt fäst vid den, blir det tydligt att denna hand av ben och muskler är något vi lärt oss att kontrollera genom övning och åter övning. När någon kliade dig som liten visste du först inte var på din kropp du blev berörd. Det nyfödda barnet kränger och rycker för att frigöra sig från det som kittlar – utan att ha en aning om var dess kropp börjar eller slutar.

Träkroppen är nyfödd varje gång nya händer lyfter den. Fumligheten i dess rörelse, när den styrs av svartklädda händer, blir en karta över gränslandet mellan medvetandet och den fysiska kroppen.

A lifelong piggyback on a human body

Written by Alexander Wireen
Translation from Swedish by Julia Bondesson

The heavy feet of the wooden animal turn determinately against the muddy floor when she lies down. She has receded to a warehouse to give birth. The air around her has thickened and its dressed-black hands have become her muscles.

At first glance her being appears to us simply as a skeleton made of wood. When the eyes has gotten used to the dim light in the staircase we can see that this is not the case. The most obvious example of why this is not so might be that her head is not an empty cranium. Instead there is a head with eyes that see, forehead and nose wings. The face is cut in one piece and joined together with other massive pieces of wood which makes up the rest of the head.

The wooden animal is a paralleled developed version of a human body. The stabilizing effect of muscles and sinews has been replaced by wooden functions, sacking, pieces of elastic, plywood, rope of polyester, metal springs, dancing carpet and different types of hinges. The weight comes from bags of lead attached to parts of the body. The skeleton and muscles on a human body is covered by the skin, which creates its surface. On the wooden animal the surface of the body is defined by the very same body parts that constitutes the skeleton.

Seen from the outside the biological body of all animals (including the human) is one with the consciousness of the being. Put aside conditions of disease we assume that the body movement of a certain animal is unison with its conscious intention. When I see you lift your hand towards my shoulder I see your conscious intention just as apparent as I see the movement of your body – I understand them as being one and the same. We do not need to look any further than our own bodies to see something totally different. The dividing of our consciousness and the body/animal it is controlling becomes clear when we observe the process from the inside: If we put our hand in front of us, moving it back and forth, with our eyes observantly watching it, it becomes clear that this hand of bone and muscle is something that we have learned to control through practice and yet more practice. When someone scratched you as a a child, at first you did not know where on your body you where touched. The newborn baby jerk and struggle to liberate itself from what is itching – clueless of where its body begins and ends.

The wooden body is newborn every time it is lifted by new hands. The fumbling in its movements, when it is controlled by black dressed hands, becomes a map of the boundary country in between the consciousness and the physical body.